Blir fan rädd för mig själv. Ibland. Jag har inga gränser. Inget jävla stopp när man borde stanna. Min kropp vill vila. Nej. Den måste vila. Jag är helt söndersliten. Men bryr mig inte. Får väl ramla ihop i ett dike eller nått om det ska vara så... Som sagt. Är fan sjutton år. Inte sjuttio. Även fast det känns så idag. Min kropp är nära döden men mitt huvud är som ett barns. Tänker inte. Bara gör. Finns inga konsekvenser. Nu nu nu är det som gäller. Inte igår. Inte imorgon. Nu. Det värsta är att jag inte ens får tankeställare när alla andra stannar vid stopp-skylten. Jag fortsätter köra. Spelar ingen roll liksom. Tur att jag har Martina. Maros. Rosen. Martin. Marty party. Allt. Hon är som mig. Inga gränser. Vi bah kör! Lever livet. The fucking good way. No regrets what so ever. *SMACK*